Jag har tidigare mätt människors fettprocent i kundarbete och forskning. Men jag har inte gjort det på många år och det finns en anledning till det. Fettprocenten kan mätas, men det ger inte alltid någon egentlig glädje för den som mäts. Ofta är det tvärtom. I den här artikeln granskar jag användningen av fettprocent och vad fettprocenten egentligen berättar.
Individuell fettprocent skiljer sig från gruppnivåns medelvärde
Låt oss börja med ett typexempel på hur fettprocenten kan fastställas.
För det första mäter ingen fettprocentsapparat direkt mängden fett i kroppen – de mäter bara någon indikator, baserat på vilken antaganden eller antaganden om antaganden görs, från vilka kroppens fettprocent uppskattas.
Till exempel mäter elektrisk konduktivitetsapparater motståndet mot elektrisk ström som passerar genom kroppen. Eftersom vatten i muskler leder elektricitet bättre än fett, får man från detta en uppskattning av hur mycket fett det finns i kroppen. Oavsett mätmetod finns det alltid antaganden om hur kroppen fungerar. Dessa antaganden träffar inte alltid rätt.
Vad är problemet med mätmetoderna? Ett litet problem framgår tydligt av titeln på denna fettprocentstudie: Indirect estimates of body composition are useful for groups but unreliable in individuals eller på svenska ”Indirekta uppskattningar av kroppssammansättning är användbara för grupper men opålitliga för individer”. Jag har kommit till samma slutsats i en av våra egna studier.
Det vill säga, på gruppnivå berättar mätningarnas medelvärde något, men på individnivå är datan så inexakt att den egentligen inte berättar något.
Är normal fettprocent en myt?
Det finns rekommenderade värden för fettprocent, vilket bara visar hur djupt missförståndet om bakgrunden till fettprocent har sjunkit.
Ett problem är de olika mätmetoderna. Olika referensvärden förlorar i stort sett sin betydelse eftersom människor mäts med otaliga olika apparater och alla apparater ger helt olika resultat.
När jag arbetade på UKK-institutet hade vi en gång ett exceptionellt bra tillfälle att samtidigt använda fem olika metoder för fettprocent. Mätningen gjordes på tiotals personer under samma förhållanden inom några timmar. Ett genomsnittligt exempel på ett fall där en man med BMI eller kroppsmasseindex 30 fick följande värden med olika mätare: Fettprocent 20 %, 23 %, 27 %, 31 % och 36 %.
Den mätning och fettprocent som då gjordes på mig själv visade att värdet varierade mellan 4 % och 17 %. Om man jämför det med en tabell som beskriver manliga idrottares fettprocent, varierade värdet mellan resultaten ”för lågt” och ”för fett”. Variationen i båda fallen var betydande. Det vill säga, resultaten från olika mätare var drastiskt olika.
Fettprocent och referensgränser
Ett annat problem med referensgränser i allmänhet är att de har definierats på en tunn grund. När det finns referensvärden för kroppsmasseindex eller midja, baseras de på data från tiotusentals människor – och även då får kroppar som avviker från normen felaktiga varningar, till exempel hur muskulösa personer kan ha ett högt kroppsmasseindex även om kroppen inte har för mycket fett.
För fettprocent borde referensvärdena alltså mätas separat för varje mätapparat och med ett stort antal människor, vilket naturligtvis inte händer. Men apparatens resultat måste ju ha något referensvärde, så apparattillverkarna tvekar inte mycket att presentera olika rekommenderade värden.
”Men berättar det inte ändå något…”
Rubriken är förresten ett mycket vanligt svar på fettprocent-kritik och svaret är ofta nej.
Som sagt kan fettprocent inte användas för att bedöma övervikt, och man kan inte heller riktigt jämföra med en kompis vems kropp som är i bättre skick. Beroende på mätdag och mätmetod mäter resultaten olika delar på olika sätt.
Fettprocenten berättar hur framsteg sker på lång sikt och du kan följa förändringar med hjälp av den. Även då måste man lämna flera procents marginal för mätfel i fettprocenten. Anledningen till att jag själv ändå inte använder fettprocentsapparater för att följa förändringar är att man får mindre slumpmässig variation i resultaten genom att följa till exempel omkretsmått i midjan, överarmen, låret eller på önskat ställe.
Om min åsikt känns väldigt nedslående, så finns det några lättnader. I princip skulle jag säga att alla elektriska konduktivitetsapparater som kan köpas hem, där man klämmer med händerna eller har metallplattor under fötterna, är mycket inexakta.
Till exempel är den betydligt dyrare InBody-apparaten, som används av många professionella aktörer, en bra apparat i sin egen klass, även om den inte heller kan undvika problemen med elektrisk konduktivitetsmätning.
Enligt min mening håller sig värdena och variationen på en något mer bekant nivå med den gamla tångmätningen. Av forskningsmetoderna är DEXA också en relativt fungerande apparat för mätning. Erfarna testare som mäter fettprocent oftare kan använda mätningen som en faktor som ger mervärde. Om mätaren känner till metodens styrkor och svagheter är slutresultatet bättre.
Endast en liten del av fettprocentssmätningen sker i så erfarna och förstående händer. Bland annat på mässor, fitnessevenemang eller i träningscenter kan du mäta din fettprocent, och då är alla resultat och tolkningar möjliga.
”Bra fettprocent” och strävan efter den oroar
Det som oroar mig mest är att ”normal fettprocent” eller ”bra fettprocent” och strävan efter dem påverkar människors handlingar och sinnesstämningar. Om fettprocent och inställningen till den vore en lite lättare sak, skulle det inte finnas en sådan oro.
Jag har ofta konstaterat att ”dessa siffror är vad de är, och man behöver inte bry sig om dem”, men det verkar vara svårt för människor att på känslonivå ignorera det värde som mätningen ger. Om mätaren till exempel gav ett konstigt högt värde eller visar bakslag när man trodde att framsteg hade skett, så skulle min första tanke inte vara att mätaren berättar sanningen. Jag skulle först tänka att det bara är en så dålig mätare.
Fettprocenten kan se hög ut, även om kroppen enligt alla andra mätare är i skick. Om fettprocenten är hög är frestelsen att börja banta stor. Människor tar onödig stress över dessa mätningar. Särskilt i ungdomsidrott är regelbunden fettprocentssmätning ett absolut no-no – fokus i idrotten går helt fel plats, nämligen på kroppen och inte på idrottens glädje och prestationsförmåga. OCH risken för ätstörningar ökar också med användningen av mätare bland unga – men vuxnas tänkande är inte heller mer skyddat.
Fettprocent kan orsaka konstiga tolkningar
En ganska vanlig instruktion efter användning av vissa mätare är att den mätta personen har lite vatten i kroppen, alltså borde hen dricka mer.
I de mest extrema fallen är denna slutsats en feltolkning av att om fettprocenten är stor, så ser naturligtvis kroppens vätskeinnehåll mindre ut. Instruktionen för det är inte att dricka mer. Teoretiskt sett kan en bättre mätare, till exempel multifrekvensmätning, uppskatta mängden vätska utanför cellerna, vilket anses vara en indikator på vätskestockning. Jag kan inte lita på denna mätmetod heller på individnivå baserat på mina – visserligen begränsade – erfarenheter.
Motiverar fettprocenten till livsstilsförändring?
En av kommentarerna som försvarar mätningar är att mätning motiverar kunden till livsstilsförändring. Jag förstår saken, eftersom det är väsentligt att utvärdera resultatet av arbetet. Men det jag inte förstår är varför man väljer en så felbenägen metod som fettprocentssmätning som mätare.
Strävan efter ”normal fettprocent” kan motivera, men med otur är den nya fettprocenten inte nödvändigtvis önskad, även om allt egentligen har gått i rätt riktning.
Jag har lite svårt att förstå logiken i fettprocentssmätning, eftersom det finns metoder och system med mindre slumpmässigt fel att välja mellan.
Jag arbetar bland annat med idrottare, motionärer och bantare. Det skulle aldrig falla mig in att använda en fettprocentssmätare antingen som ett motiverande verktyg eller för att följa framsteg.
Fettprocent och dess mätare har kommit för att stanna, så hur borde man förhålla sig till dem?
Om du går på en fettprocentssmätning och testaren verkar hålla siffrorna som absolut sanning med kristallklara slutsatser, ger jag ett råd – spring iväg. Även med dem som tolkar ungefärliga siffror bör man stanna och fundera på saker.
Är fettprocent motivation eller utnyttjande?
Min tolkning av frågan i rubriken är att det enligt min mening vanligtvis handlar om okunskap vid mätning. Man tror verkligen att mätningarna är mycket bättre än de är, vilket då handlar om omedveten motivation. Ibland handlar det bara om ett sätt att få några extra euro för en tilläggstjänst ”eftersom folk gillar dessa siffror”.
Men ibland stöter jag också på att mätningar används som lockvaror, till exempel ”kom och mät din fettprocent gratis” eftersom man vet att människor blir intresserade. I verkligheten vet man att mätningens informationsvärde är noll. Enligt min mening går det redan under bedrägeri. Om jag själv ser något sådant på en mässmonter, så måste jag gå långt runt montern. Tyvärr har det ofta funnits även helt respekterade hälso- och motionsorganisationer bland mätarna.
Har du funderat på varför fettprocenten mäts? Och framför allt, är fettprocentssmätningar mer till nytta eller skada?
Patrik Borg
Näringsexpert
